Den senaste tiden har mycket hänt inom det område som den här sidan belyser, det mesta av det positivt. Helsingborgs supportrar har även de reagerat på SvFF:s korståg och mediedrevet har helt vänt sig mot förbundet, som själva har börjat backa. Djurgården har överklagat böterna för ramsorna mot Martin Hansson, delvis på de grunder som jag tidigare skrev om. Reportageserien som Nyheter24 lanserade har börjat starkt, särskilt det som de skriver med bas i Filip Lundbergs forskning. Han använder teorin om socialt kapital från statsvetenskapen för att belysa den förtroendebrist som förbundet lider av, vilket möjliggör en klockren analys av missförhållandena.
Överhuvudtaget börjar den här sidan kännas överflödig eftersom mer etablerad media har börjat belysa problematiken. Några tillägg kan däremot göras.
Till exempel är Khennet Tallinger svar på kritiken mot Disciplinnämndens godtycklighet intressant. Han replik är ”De sitter inte med i nämnden så de kan inte säga att vi är godtyckliga” (ibid). Han anser alltså att de som inte är med i nämnden inte är tillräckligt insatta för att uttala sig. Min fråga är; tycker inte herr Tallinger att det är ett problem? Om Disciplinnämnden vill uppfattas som en legitim beslutsfattningsinstans, är det då inte viktigt med transparens i deras arbete? Om de allmänna domstolarna i Sverige hade samma undangömda arbetssätt skulle det med rätta ses som ett demokratiskt problem. Det är inte bara godtyckligheten som förbrukar SvFF:s sociala kapital, utan även stängda-dörrar-mentaliteten.
I samma artikel görs också en jämförelse mellan domen mot AIK 2005 och Djurgården 2009, där AIK friades pga att man inte kunde råda över situationen, medan DIF straffades trots att man inte heller där kunde påverka skeendena. Detta har jag även behandlat tidigare. Det som kan bli olyckligt i jämförelsen är att somliga kan dra slutsatsen att vissa klubbar straffas hårdare än andra. Jag är övertygad om att det inte stämmer. Det handlar om godtycklighet och inte förfördelning.
Det kanske roligaste exemplet på hur ologiska domarna från Disciplinnämnden är kan vara jämförelsen mellan två domar mot AIK. Som nämnts ovan friades AIK 2005 efter händelserna mot Gais pga att de inte kunde råda över situationen. Om man går tillbaka ett år hittar man ett annat intressant fall. I höstderbyt mot Hammarby försökte (nåja) ett antal AIK-supportrar ta sig in på planen. Där lyckades däremot säkerhetsapparaten, visserligen med polisens hjälp, undvika publikinvasionen. Så vi har ett fall där det gick fel, men klubben slapp straff pga att man inte kunde påverka. Vad blev då resultatet när man faktiskt rådde över situationen och en allvarlig ordningsstörning uteblev? Tomma läktare. All logik är satt ur spel när ärendena behandlas.
Nu har även domarna börjat falla efter alla anmälningar, och AIK friades för ramsorna och banderollerna i matchen mot Helsingborg. Att det ens var under utredning var skandalöst nog, men det var ändå bra att Disciplinnämnden hade mer sans och reson än matchdelegaten. Motiveringen är däremot intressant:
Bestämmelsen i 3 kap 8 § SvFF:s tävlingsbestämmelser avser kränkande angrepp mot
bl. a. domare. För att ett angrepp ska omfattas av bestämmelsen krävs att kränkningen är sådan till sin till karaktär att den på objektiva grunder framstår som en personlig förnedring. Det krävs också att kränkningen framställs med viss intensitet. Sådana angrepp som framstår som opinionsyttringar, kritik eller ringaktning av domarens sätt att fullgöra sitt uppdrag omfattas inte av bestämmelsen.
Enligt Disciplinnämndens mening är de nu anmälda angreppen inte av sådan karaktär att de träffas av ifrågavarande bestämmelse. Anmälan ska därför lämnas utan bifall.
Det är såklart bra att man friar på de här grunderna, men mycket av det som nämns i motiveringen är inget som har egentligt stöd i paragrafen. Att Disciplinnämnden bara är en objektiv bedömare som går strikt efter Tävlingsbestämmelserna är felaktigt. De omtolkar, omformar och hittar på kriterier som aldrig har varit föremål för beslut av medlemsföreningarna.
Nu kommer förbundet ha krismöte på fredag, och där kommer man antagligen backa än mer än vad man redan har gjort. Det är möjligt att det här slaget är vunnet. Däremot skulle det vara olyckligt om ansträngningarna för att förändra SvFF:s arbete slutar i och med det. Strukturella fel finns, och de måste rättas till för svensk fotbolls framtids skull.
Nyheter24 har påbörjat en granskning av Svenska fotbollförbundet. Som en uppstart har de skrivit om hur DIF:s evenemangsansvarige Mats Jonsson vägrades att ställa frågor till disciplinnämndens ordförande Khennet Tallinger. De var nämligen för kritiska och Tallinger motiverade sig med att säga att ”vi ställer inte upp på några kvartsamtal”. Två saker slår en särskilt.
För det första visar SvFF återigen att den förbundsdemokrati de ofta försöker dölja sin verksamhet bakom är väldigt genomskinlig. Hur ska föreningarna kunna utnyttja sin demokratiska rättighet inom förbundet när de inte tillåts ställa kritiska frågor till beslutsfattarna? Hur ska de kunna ta ställning till det rådande systemet om de inte får ställa frågor som ”Var ligger bevisbördan i ett ärende? Hos anmälaren eller den anmälde?”
För det andra måste man reagera på användandet av begreppet ”kvartsamtal”. Det brukar användas av medierna när supportergrupper har kritiska möten med spelare/tränare/ledare inom en förening, och det brukar alltid insinueras vara något som har med huliganism att göra. Så behöver självklart inte vara fallet, men Tallingers förståelse av begreppet bör rimligtvis vara sådant. Det verkar alltså som att förbundet har gått ännu ett steg i sin paranoia för huliganer. Tidigare var alla supportrar som visade mer passion än att bara sitta ner och applådera vid mål misstänkliggjorda. Nu är även föreningsrepresentanter i blickfånget. Det är kanske att gå lite väl långt i tolkningen av Tallingers begreppsanvändning, men han måste ha förstått associationerna som begreppet skulle frambringa. Hur som helst är det ett oerhört respektlöst sätt att tilltala representanter av medlemsföreningar.
Man måste tro att herr Tallinger är en ganska rädd person, som vet att nämndens verksamhet inte tåls sättas under lupp. Jag hoppas innerligt att Nyheter24 lyckas med det. Det kommer att fortsätta vågen som rullar mot den hetsjakt som nu pågår.
Problematiken i SvFF:s senaste korståg blir bara tydligare och tydligare. Det är inte bara så att man omöjligt kan veta vad som anses kränkande och kan bötfällas, utan samma budskap kan anmälas i ett fall men frias i ett annat. Dagen efter att AIK anmäldes för ramsor riktade mot domare Martin Hansson sattes en banderoll upp på bortasektionen i matchen IFK Göteborg-Djurgården. Budskapet var det inte allt för trevliga ”Martin Hansson jävla hora”. Det kommer däremot inte bli föremål för anmälan eftersom att matchdelegaten aldrig såg banderollen. Komiskt kan man tycka, men det är även en del av rättslösheten som finns inom fotbollen. I andra fall har man nämligen fällt helt med stöd av matchdelegatens rapport, trots stora mängder vittnesmål som helt tillbakavisar hans redogörelser. Så var det i fallet Djurgården-Assyriska 2009. Den matchen är mest känd för slaget mot Andi Toompu, men DIF bötfälldes även för användande av pyroteknik. Det var matchdelegaten som hade uppfattningen om att sådant hade använts. Disciplinnämnden gick helt på hans linje trots att till och med polisen med säkerhet tillbakavisade det, vilket DIF framförde i sin inlaga (som tyvärr har försvunnit från DIF:s hemsida varpå jag inte kan länka till den). Här är disciplinnämndens motivering:
Disciplinnämnden finner dock inte skäl ifrågasätta matchdelegatens uppgifter, som innehåller en detaljerad beskrivning av när och var rökfacklorna/blossen antändes. Disciplinnämnden finner det därför ställt utom rimligt tvivel att pyroteknik använts på sätt matchdelegaten angivit.
Man har alltså en (1) person som helt avgör vad som blir underlag för bestraffning och alla andra, även polisen, ses som icke trovärdiga i jämförelse. Var han befinner sig och var han väljer att rikta sin uppmärksamhet kan helt avgöra om en förening bestraffas, och föreningen har inga möjligheter att tillbakavisa hans påståenden. Inte ens videosekvenser verkar vara helt säker bevisunderlag eftersom ”dagens teknik”, enligt matchdelegat Olle Möller, möjliggör förfalskning. Man kan fråga sig hur mycket som ska tillåtas avgöras på att en person har fått sin dagliga dos kaffe.
Fullt krig verkar råda i den svenska fotbollen. Då menar jag inte mellan supportrar till rivaliserande klubbar utan mellan supportrarna och förbundet. I vad man kan anta är en högst ovanlig sympatigest till sina antagonister Djurgården har AIK:s supportrar nyligen använt en liknande ramsa som DIF bötfälldes för. Även i denna match dömde Martin Hansson. Det blir säkerligen en liknande dom som mot Djurgården, även om man inte ska tro Aftonbladet när de skriver att domen var prejudicerande. Det är ju inga domar i disciplinnämnden. Att respekten för förbundet och disciplinnämnden från supportrarnas sida länge har varit låg vet alla, men nu har denna respekt av förståeliga skäl sjunkit ännu lägre, vilket man kan se i vad som hände på Råsunda. Respekten lär ju inte heller öka nu när DIF har anmälts för att ha klippt gräset fel. Ännu är inget klart om huruvida det blir en dom, men om DIF bötfälls för detta är det ännu ett skott i foten av förbundet.
Som jag tidigare har skrivit om kommer man aldrig kunna avhjälpa våldsproblemen på svenska läktare med kollektiva straff. Detta eftersom det aldrig går att avskräcka samtliga besökare på en arena från att begå förseelser. Om man ändå tror på den typen av avskräckning måste man ta sig en riktig tankeställare om den aktuella anmälan mot DIF. Det finns problem med våld på våra arenor (även om media överdriver omfattningen), men hur ska man komma tillrätta med det om man delar ut samma typ av straff för sådana förseelser som man gör vid ”felaktig gräsklippning”? Hur ska någon kunna ta straffen på allvar?
Vinden verkar vända i supporterkretsar. Även om röster ibland höjs om att vissa klubbar straffas hårdare än andra verkar man mer och mer sluta leden mot förbundet. I det antika Grekland brukade de rivaliserande stadsstaterna slå sig samman vid hot från en yttre fiende. Om det håller på att hända här efter lång tids skadeglädje är det välkommet. Än mer välkommet är det om det kan leda till faktiska resultat.
Som synes har uppdateringarna inte varit lika frekventa den senaste tiden. Det beror dels på att det mesta (men inte allt) av det rent principiella redan är sagt, men främst på att mitt arbete tar mycket tid.
Efter att ha konstaterat att det nuvarande regelverket som reglerar föreningarnas ansvar för sina supportrar inte är konstruktivt skulle det ju vara dumt att inte vara konstruktiv själv. Därför har jag ett väldigt ödmjukt förslag på hur ett nytt regelverk, med fokus på rådighet och individens ansvar, skulle kunna se ut. Så mycket är säkert att vi inte kan behålla det gamla. Det utgår nämligen från någon typ av utopisk verklighetsbild där en kriminell handling måste bero på att föreningen har brustit i sitt ansvar. Man kan fråga sig om de som tänker så även klandrar polisen så fort ett brott har begåtts. Om man fortsätter att straffa föreningar som inte har gjort något fel kommer man aldrig kunna motverka problemet. Det skulle man däremot kunna göra med ett regelverk som ställer faktiska krav på föreningarna, istället för utopiska krav, och som ökar möjligheterna att straffa de skyldiga individerna. De kraven skulle kunna vara:
1. Föreningen måste ha en säkerhetsapparat på matchdagen. Den ska bestå av anställda ordningsvakter och publikvärdar vars antal kan bestämmas i en riskanalys inför matchen. Även staket, om de tillåts, kan ingå i detta säkerhetsarbete.
2. Säkerhetsapparaten ska i den mån det är möjligt motverka förseelser och stänga ute de som är arrangörsavstängda eller har tillträdesförbud. Notera formuleringen ”i den mån det är möjligt”. Om en besökare smugglar in ett knallskott (som är så gott som omöjligt att upptäcka vid visitation) kan alltså inte föreningen klandras. Om en besökare däremot tillåts lugnt strosar in på planen utan att ordningsvakterna ingriper kan föreningen straffas. Som synes är det här en kompromiss med regelverket som gäller nu, för föreningarna förväntas fortfarande ta ansvar för förseelser på matcher. Skillnaden här är att man ska utgå från säkerhetsapparatens rådighet, inte som nu där man bara utgår ifrån förseelsen. Föreningar har ofta sagt att de är beredda att ta ett ansvar, men vill inte behöva leva upp till omöjliga krav. Det här anser jag är en bra balans.
3. Föreningen måste tillhandahålla instrument för att identifiera individer som begår förseelser. Vägen till att göra det känns given, nämligen utökad kameraövervakning med hög kvalitet. Det inspelade materialet ska bara få användas i efterhand om någon överträdelse har skett.
4. Föreningen måste samarbeta med polis och åklagarmyndigheten. Detta gäller både på och i förberedelserna till matcher samt vid eventuella brottsutredningar som följer efter en ordningsstörning i samband med match. Det senare görs kanske bäst genom att erbjuda tillgång till övervakningsmaterialet som krävs enligt punkt 3.
Det är alltså enbart när föreningarna har brustit på dessa punkter som de ska kunna straffas.
Det här är bara ett utkast, och det är möjligt att det finns scenarion som jag inte har tänkt på. Som synes finns det även i vissa delar av det här sånt som kanske inte är idealiskt. Man måste däremot vara pragmatisk och tänka på vad som skulle vara möjligt att få igenom. Personligen gillar jag inte övervakningssamhället som breder ut sig. Om man däremot vill komma ifrån de kollektiva bestraffningarna och istället straffa de individer som förstör är det ett måste med utökad kameraövervakning. Därför är det också viktigt med ett sådant krav som att det bara får användas i efterhand.
Skulle ett sådant här regelverk garantera att inga fler ordningsstörningar sker? Självklart inte. Det går aldrig att garantera det. Vi har haft rikstäckande lagar i Sverige sedan 1200-talet men kriminaliteten finns fortfarande kvar. Ett sådant här regelverk har däremot stora fördelar mot det som gäller nu:
För det första innebär punkt 1 och 2 att man slutar med den typen av kontraproduktiva bestraffningar som riskerar att få föreningarna att skära ner på säkerhetsarbetet (se vad jag skrev om kollektiva bestraffningar tidigare). Istället uppmuntras gott säkerhetsarbete eftersom föreningarna kan straffas om de inte har det. Som det ser ut i det gällande regelverket straffas föreningarna även om säkerhetsarbetet är klanderfritt, vilket knappast är motiverande.
För det andra innebär punkt 3 och 4 att man kan få bort det fåtal individer som begår våldshandlingar på matcherna. De som har begått en förseelse kan stängas av och bli föremål för brottsutredningar, och det är nog även en bättre väg för att avskräcka än de kollektiva straffen. Alla vet ju att föreningen är ansvarig i det nuvarande regelverket, men det dyker ändå titt som tätt upp någon som inte bryr sig. Om man istället vet att man lätt kan identifieras, och därmed bli avstängd samt bli föremål för straff från samhället, kanske man tänker sig för en extra gång innan man kastar det där knallskottet. Om man ändå inte gör det nekas man inträde till framtida matcher, och därmed har föreningarna (och fotbollen) ett problem mindre att tänka på.
Hur ska man då gå till väga för att få igenom ett sånt här regelverk? Troligen finns det föreningar som är beredda att driva detta inom SEF och skriva en motion till Svenska fotbollförbundets Representantskap. Föreningarna kan behöva uppmuntran för att göra det, så hör gärna av er till dem om ni tycker att förslaget är bra. Om en motion skulle skrivas är det bästa sättet som supporter att påverka att i sin tur motionera om stöd för motionen på årsmötet i den förening som man är medlem i.
Som sagt, det här är ett väldigt ödmjukt förslag. Jag är varken expert på säkerhetsfrågor eller juridik. Jag kan däremot inte undgå att tycka att ett sånt här regelverk skulle vara mycket mer logiskt och konstruktivt än det nuvarande.
(Notera att det här förslaget bara behandlar föreningarnas ansvar för förseelser, och inte vilka dessa förseelser ska vara eller vilka straff som ska vara möjliga. Det är separata frågor som nog bäst behandlas just separat.)
Som jag tidigare har nämnt är jag, som de flesta vänner av de demokratiska principerna, motståndare till kollektiva bestraffningar. I svensk lagstiftning är det givetvis förbjudet men Svenska fotbollförbundets regelverk bygger närmast på det. När begreppet ”kollektiv bestraffning” dyker upp i diskussionerna om disciplinnämndens domar gör det ofta det när man har dömt en förening till att spela en match utan publik. I de fallen är det nämligen väldigt tydligt hur kollektivet drabbas. Man bör däremot komma ihåg att alla bestraffningar av föreningarna som grundar sig på en enskild eller ett fåtal supporters förseelser utgör en typ av kollektiv bestraffning. Bötesbeloppen betalas av föreningar som består av medlemmar som kollektivt straffas.
Mitt motstånd mot kollektiva bestraffningar inom fotbollen grundar sig däremot inte bara på principer, utan även på pragmatik. Vart har egentligen regelverket tagit oss i fråga om att bekämpa huliganism på svenska läktare? För att börja utreda det kanske man måste börja med de argument som brukar användas som försvar för det nuvarande regelverket. Det finns två argument som brukar användas.
Det första är att det ska få föreningarna att ”ta tag i problemen”. De som är anhängare av denna tes brukar grunda det på en stor portion av okunskap vad gäller föreningarnas arbete i frågan. På matchdagar läggs stora resurser på säkerhetsarbete av de föreningar som drabbas av problemet. AIK och Djurgården lägger ner mellan fyra och fem miljoner per år. I majoriteten av fallen som föreningarna straffas för har disciplinnämnden inte heller haft något att anmärka på vad gäller säkerhetsarbetet. Det stöds även av det faktum att de myndigheter som har till uppgift att övervaka arrangemang i stil med fotbollsmatcher inte har haft några anmärkningar på stockholmsklubbarna under 2000-talet, trots de många bestraffningarna under perioden.
Bara genom att utgå från logik kan man se hur fel antagandet är. Vad skulle till exempel AIK ha gjort för att undvika knallskotten som kastades i Södertälje? Visitationen som skulle krävas skulle ha antagit flygplatsliknande dimensioner. Vad skulle Djurgården ha gjort för att se till att en person inte skulle slå till Assyriskas Andi Toompuu 2009? Där hade polisen vägrat DIF att sätta upp staket och lagstiftningen skulle inte tillåta användandet av säkerhetsvakterna för att hålla tillbaka en planinvasion i det läget (enligt supporterpolis Hans Löfdahl i en TV-debatt 2009). När SvFF bestraffar föreningar i sådana här fall gör man alltså det trots att man inte kan påvisa fel. Det frångår de grundläggande principerna i ett rättssamhälle där den som är utan skuld går fri.
Eftersom föreningens säkerhetsarbete inte tas i beaktning när disciplinnämnden delar ut sina straff skapar det dessutom inget incitament att bedriva ett bra säkerhetsarbete. Tvärtom är det egentligen fördelaktigt för en förening att hålla sig till en lägstanivå när det gäller säkerhet, och därmed hålla nere utgifterna. Det är ju ändå så att hur mycket resurser man än lägger ner kan man inte garantera att ingen förseelse kommer att ske (i amerikansk fotboll finns det lika många försvarande spelare som det finns anfallande men det görs ändå touchdown i varje match). Varför ska man då lägga ner mer resurser än vad som uttryckligen krävs av myndigheterna?
Förutom det rena säkerhetsarbetet läggs även resurser på förebyggande arbete genom samhällsnyttiga program, till exempel Djurgårdsandan och AIK-stilen. Dessutom är det föreningarna som driver på får större befogenheter för att kunna motverka problemet. Man tar även avstånd från alla typer av våldsinslag så fort de sker. Uppfattningen om att de inte gör det verkar vara helt greppat från luften.
Det andra argumentet är att det ska vara avskräckande för supportrarna, så att de inte vågar begå några förseelser. Det första som bör sägas är att majoriteten av supportrarna skulle sköta sig ändå. Det är en försvinnande liten del av fotbollspubliken som är inblandade i de våldsamheter som medierna skriver spaltmeter om. Om man tar Malmö FF som exempel har de hittills under säsongen 2011 haft ett publiksnitt på 15 820. En ur skaran angrep Helsingborgs målvakt, och ett stort straff är därför att vänta för MFF. Han utgör alltså 0,006 % av publiksnittet men hans handlingar kommer vara hela grunden för bestraffningen av föreningen.
Hans exempel är också det bästa för min huvudsakliga pragmatiska kritik mot regelverket, nämligen att det bevisligen inte fungerar. Om syftet är avskräckning kan man bara kallt konstatera att syftet inte uppnås, eftersom vissa inte lär sig. Gärningsmannen i Malmö bör rimligtvis ha känt till det som hände nästan exakt en månad tidigare, när knallskott från läktarplats ledde till att matchen mellan Syrianska och AIK avbröts och AIK senare dömdes till förlust med 0-3. Hjälpte det honom i sitt tankearbete innan han själv (som det verkar) kastade ett knallskott och sedan angrep en spelare? Det uppenbara svaret är nej. Eftersom det är sådan kort tidsrymd mellan de två matcherna (Syrianska-AIK och MFF-Helsingborg) är det ett väldigt tydligt exempel, men det gäller egentligen i samtliga fall av bestraffningar från disciplinnämnden. Alla vet vad som gäller (förutom när det gäller svordomar där röran är total) men det kommer alltid att finnas sådana som inte bryr sig. Därför är bestraffningarna helt meningslösa.
Einstein definierade galenskap som att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat, och förbundet har levt upp till den definitionen mer och mer för varje år som har gått. Däremot kanske en viss ljusning kan skönjas i Lagrells uttalande angående vandaliseringen av förbundets kansli på Råsunda:
Om vi inte ens kan skydda vår nationalarena vad kan då klubbarna göra?
Det är en välkommen insikt, och den kommer inte en dag för tidigt. Med den i ryggen kan man kanske slutligen komma ifrån det kontraproduktiva system som vi har haft hittills. Hur skulle då ett nytt regelverk kunna se ut? Det ber jag om att få återkomma till i ett senare inlägg.
Uppdatering: Läs förslaget på nytt regelverk här.
