Angående kollektiv bestraffning

Publicerat: 5 juni, 2011 i Principiella ställningstaganden

Som jag tidigare har nämnt är jag, som de flesta vänner av de demokratiska principerna, motståndare till kollektiva bestraffningar. I svensk lagstiftning är det givetvis förbjudet men Svenska fotbollförbundets regelverk bygger närmast på det. När begreppet ”kollektiv bestraffning” dyker upp i diskussionerna om disciplinnämndens domar gör det ofta det när man har dömt en förening till att spela en match utan publik. I de fallen är det nämligen väldigt tydligt hur kollektivet drabbas. Man bör däremot komma ihåg att alla bestraffningar av föreningarna som grundar sig på en enskild eller ett fåtal supporters förseelser utgör en typ av kollektiv bestraffning. Bötesbeloppen betalas av föreningar som består av medlemmar som kollektivt straffas.

Mitt motstånd mot kollektiva bestraffningar inom fotbollen grundar sig däremot inte bara på principer, utan även på pragmatik. Vart har egentligen regelverket tagit oss i fråga om att bekämpa huliganism på svenska läktare? För att börja utreda det kanske man måste börja med de argument som brukar användas som försvar för det nuvarande regelverket. Det finns två argument som brukar användas.

Det första är att det ska få föreningarna att ”ta tag i problemen”. De som är anhängare av denna tes brukar grunda det på en stor portion av okunskap vad gäller föreningarnas arbete i frågan. På matchdagar läggs stora resurser på säkerhetsarbete av de föreningar som drabbas av problemet. AIK och Djurgården lägger ner mellan fyra och fem miljoner per år. I majoriteten av fallen som föreningarna straffas för har disciplinnämnden inte heller haft något att anmärka på vad gäller säkerhetsarbetet. Det stöds även av det faktum att de myndigheter som har till uppgift att övervaka arrangemang i stil med fotbollsmatcher inte har haft några anmärkningar på stockholmsklubbarna under 2000-talet, trots de många bestraffningarna under perioden.

Bara genom att utgå från logik kan man se hur fel antagandet är. Vad skulle till exempel AIK ha gjort för att undvika knallskotten som kastades i Södertälje? Visitationen som skulle krävas skulle ha antagit flygplatsliknande dimensioner. Vad skulle Djurgården ha gjort för att se till att en person inte skulle slå till Assyriskas Andi Toompuu 2009? Där hade polisen vägrat DIF att sätta upp staket och lagstiftningen skulle inte tillåta användandet av säkerhetsvakterna för att hålla tillbaka en planinvasion i det läget (enligt supporterpolis Hans Löfdahl i en TV-debatt 2009).  När SvFF bestraffar föreningar i sådana här fall gör man alltså det trots att man inte kan påvisa fel. Det frångår de grundläggande principerna i ett rättssamhälle där den som är utan skuld går fri.

Eftersom föreningens säkerhetsarbete inte tas i beaktning när disciplinnämnden delar ut sina straff skapar det dessutom inget incitament att bedriva ett bra säkerhetsarbete. Tvärtom är det egentligen fördelaktigt för en förening att hålla sig till en lägstanivå när det gäller säkerhet, och därmed hålla nere utgifterna. Det är ju ändå så att hur mycket resurser man än lägger ner kan man inte garantera att ingen förseelse kommer att ske (i amerikansk fotboll finns det lika många försvarande spelare som det finns anfallande men det görs ändå touchdown i varje match). Varför ska man då lägga ner mer resurser än vad som uttryckligen krävs av myndigheterna?

Förutom det rena säkerhetsarbetet läggs även resurser på förebyggande arbete genom samhällsnyttiga program, till exempel Djurgårdsandan och AIK-stilen. Dessutom är det föreningarna som driver på får större befogenheter för att kunna motverka problemet. Man tar även avstånd från alla typer av våldsinslag så fort de sker. Uppfattningen om att de inte gör det verkar vara helt greppat från luften.

Det andra argumentet är att det ska vara avskräckande för supportrarna, så att de inte vågar begå några förseelser. Det första som bör sägas är att majoriteten av supportrarna skulle sköta sig ändå. Det är en försvinnande liten del av fotbollspubliken som är inblandade i de våldsamheter som medierna skriver spaltmeter om. Om man tar Malmö FF som exempel har de hittills under säsongen 2011 haft ett publiksnitt på 15 820. En ur skaran angrep Helsingborgs målvakt, och ett stort straff är därför att vänta för MFF. Han utgör alltså 0,006 % av publiksnittet men hans handlingar kommer vara hela grunden för bestraffningen av föreningen.

Hans exempel är också det bästa för min huvudsakliga pragmatiska kritik mot regelverket, nämligen att det bevisligen inte fungerar. Om syftet är avskräckning kan man bara kallt konstatera att syftet inte uppnås, eftersom vissa inte lär sig. Gärningsmannen i Malmö bör rimligtvis ha känt till det som hände nästan exakt en månad tidigare, när knallskott från läktarplats ledde till att matchen mellan Syrianska och AIK avbröts och AIK senare dömdes till förlust med 0-3. Hjälpte det honom i sitt tankearbete innan han själv (som det verkar) kastade ett knallskott och sedan angrep en spelare? Det uppenbara svaret är nej. Eftersom det är sådan kort tidsrymd mellan de två matcherna (Syrianska-AIK och MFF-Helsingborg) är det ett väldigt tydligt exempel, men det gäller egentligen i samtliga fall av bestraffningar från disciplinnämnden. Alla vet vad som gäller (förutom när det gäller svordomar där röran är total) men det kommer alltid att finnas sådana som inte bryr sig. Därför är bestraffningarna helt meningslösa.

Einstein definierade galenskap som att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat, och förbundet har levt upp till den definitionen mer och mer för varje år som har gått. Däremot kanske en viss ljusning kan skönjas i Lagrells uttalande angående vandaliseringen av förbundets kansli på Råsunda:

Om vi inte ens kan skydda vår nationalarena vad kan då klubbarna göra?

 

Det är en välkommen insikt, och den kommer inte en dag för tidigt. Med den i ryggen kan man kanske slutligen komma ifrån det kontraproduktiva system som vi har haft hittills. Hur skulle då ett nytt regelverk kunna se ut? Det ber jag om att få återkomma till i ett senare inlägg.

Uppdatering: Läs förslaget på nytt regelverk här.

Annonser
kommentarer
  1. Victor Capel skriver:

    Jag har vid samtal med tjänstemän på SvFF fått uppfattningen av att man är medveten om att man har en s.k ”Gentzell-situation”, alltså en situation där de/den som var tänkt att vara en del av lösningen på problemet istället blir en stor del av det.

    Saken är dock den att SvFF inom överskådlig framtid inte på eget initiativ kommer gå ut och såga den nämnd och det regelverk man har rört sig med de senaste decennierna. Att idag frångå den kollektiva bestraffningen och att idag erkänna att DN och TU i sina domar mot klubbarna vid incidenter skapar mer problem än vad dom löser, skulle vara att i sin tur erkänna att man haft helt fel i 25 års tid. Vilket inte kommer hända.

    Saken är även den, att trots att i princip alla som någon gång har med TU och DN att göra anser att instanserna är mer eller mindre dysfunktionella och/eller inkompetenta. Alla klagar. Förutom när det räknas.

    Som SvFF/Thallinger skriver på svenskfotboll.se så är DN något som behandlas på förbundets årsmöte. Klubbar som har åsikter om DN/TU kan ta upp frågan där, men hittills har inte en enda klubb gjort det, trots att i pricnip alla klubbar någon gång klagat.
    Jag skulle tro att klubbarna dels inte har någon bättre idé om hur funktionen DN/TU har skulle skötas (och att ifrågasätta funktionen i sig har nog få människor inom den extremt inrutade fotbollen kapacitet eller lust att göra), dels inte vill bli stämplade som ”gnälliga” eller ”besvärliga” som AIK, DIF, och Bajen från gång till gång blivit.
    Man är nog dessutom osäker på vilket stöd man skulle få från övriga klubbar och distrikt.

    Det enklaste att göra, som supporter och redigt trött på DN och TU, är att motionera till sin klubbs årsmöte om att klubben i sin tur ska ta upp frågan i SEF och i sitt distriktsförbund. Det bästa är om man kan komma överrens i ett par klubbar om att lägga och rösta igenom samma motion, så att våra klubbrepresentanter känner att dom har stöd av varrandra i frågan. Det behöver dom nämligen ofta.

    Vad man skulle ändra det till och hur det skulle funka istället har jag inte tänkt igenom sådär skitnoga, men det lovade ju o andra sidan ni att göra…

    Cheers.

    • Moffiz skriver:

      Det är sant det du skriver. En del av problemet är troligen även att klubbarna inte kan ta tag i problemet när de själva är drabbade, för det riskerar att framstå som att man försöker ändra reglerna enbart för sina egna syften. Därför har jag också tänkt på att det måste vara flera klubbar som står bakom samma förslag. Att storklubbarna vill ha förändring är väldigt tydligt, men huruvida landsortsklubbarna går med på förslaget kan bero på hur mediedrevet går och hur förbundets styrelse ställer sig.

      Jag har som sagt tänkt en del på hur man skulle kunna göra istället. Att skriva motioner är inte riktigt min grej, men principen behöver inte vara så komplicerad. Det återkommer jag till.

  2. Lukas skriver:

    Tack för Internets bästa och viktigaste sida! Hoppas att journalister, media och förbund tar sig tid att läsa – även om det troligen är att hoppas för mycket. Håll uppe det goda arbetet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s