Arkiv för kategori ‘Principiella ställningstaganden’

Efter att ha konstaterat att det nuvarande regelverket som reglerar föreningarnas ansvar för sina supportrar inte är konstruktivt skulle det ju vara dumt att inte vara konstruktiv själv. Därför har jag ett väldigt ödmjukt förslag på hur ett nytt regelverk, med fokus på rådighet och individens ansvar, skulle kunna se ut. Så mycket är säkert att vi inte kan behålla det gamla. Det utgår nämligen från någon typ av utopisk verklighetsbild där en kriminell handling måste bero på att föreningen har brustit i sitt ansvar. Man kan fråga sig om de som tänker så även klandrar polisen så fort ett brott har begåtts. Om man fortsätter att straffa föreningar som inte har gjort något fel kommer man aldrig kunna motverka problemet. Det skulle man däremot kunna göra med ett regelverk som ställer faktiska krav på föreningarna, istället för utopiska krav, och som ökar möjligheterna att straffa de skyldiga individerna. De kraven skulle kunna vara:

1. Föreningen måste ha en säkerhetsapparat på matchdagen. Den ska bestå av anställda ordningsvakter och publikvärdar vars antal kan bestämmas i en riskanalys inför matchen. Även staket, om de tillåts, kan ingå i detta säkerhetsarbete.

2. Säkerhetsapparaten ska i den mån det är möjligt motverka förseelser och stänga ute de som är arrangörsavstängda eller har tillträdesförbud. Notera formuleringen ”i den mån det är möjligt”. Om en besökare smugglar in ett knallskott (som är så gott som omöjligt att upptäcka vid visitation) kan alltså inte föreningen klandras. Om en besökare däremot tillåts lugnt strosar in på planen utan att ordningsvakterna ingriper kan föreningen straffas. Som synes är det här en kompromiss med regelverket som gäller nu, för föreningarna förväntas fortfarande ta ansvar för förseelser på matcher. Skillnaden här är att man ska utgå från säkerhetsapparatens rådighet, inte som nu där man bara utgår ifrån förseelsen. Föreningar har ofta sagt att de är beredda att ta ett ansvar, men vill inte behöva leva upp till omöjliga krav. Det här anser jag är en bra balans.

3. Föreningen måste tillhandahålla instrument för att identifiera individer som begår förseelser. Vägen till att göra det känns given, nämligen utökad kameraövervakning med hög kvalitet. Det inspelade materialet ska bara få användas i efterhand om någon överträdelse har skett.

4. Föreningen måste samarbeta med polis och åklagarmyndigheten. Detta gäller både på och i förberedelserna till matcher samt vid eventuella brottsutredningar som följer efter en ordningsstörning i samband med match. Det senare görs kanske bäst genom att erbjuda tillgång till övervakningsmaterialet som krävs enligt punkt 3.

Det är alltså enbart när föreningarna har brustit på dessa punkter som de ska kunna straffas.

Det här är bara ett utkast, och det är möjligt att det finns scenarion som jag inte har tänkt på. Som synes finns det även i vissa delar av det här sånt som kanske inte är idealiskt. Man måste däremot vara pragmatisk och tänka på vad som skulle vara möjligt att få igenom. Personligen gillar jag inte övervakningssamhället som breder ut sig. Om man däremot vill komma ifrån de kollektiva bestraffningarna och istället straffa de individer som förstör är det ett måste med utökad kameraövervakning. Därför är det också viktigt med ett sådant krav som att det bara får användas i efterhand.

Skulle ett sådant här regelverk garantera att inga fler ordningsstörningar sker? Självklart inte. Det går aldrig att garantera det. Vi har haft rikstäckande lagar i Sverige sedan 1200-talet men kriminaliteten finns fortfarande kvar. Ett sådant här regelverk har däremot stora fördelar mot det som gäller nu:

För det första innebär punkt 1 och 2 att man slutar med den typen av kontraproduktiva bestraffningar som riskerar att få föreningarna att skära ner på säkerhetsarbetet (se vad jag skrev om kollektiva bestraffningar tidigare). Istället uppmuntras gott säkerhetsarbete eftersom föreningarna kan straffas om de inte har det. Som det ser ut i det gällande regelverket straffas föreningarna även om säkerhetsarbetet är klanderfritt, vilket knappast är motiverande.

För det andra innebär punkt 3 och 4 att man kan få bort det fåtal individer som begår våldshandlingar på matcherna. De som har begått en förseelse kan stängas av och bli föremål för brottsutredningar, och det är nog även en bättre väg för att avskräcka än de kollektiva straffen. Alla vet ju att föreningen är ansvarig i det nuvarande regelverket, men det dyker ändå titt som tätt upp någon som inte bryr sig. Om man istället vet att man lätt kan identifieras, och därmed bli avstängd samt bli föremål för straff från samhället, kanske man tänker sig för en extra gång innan man kastar det där knallskottet. Om man ändå inte gör det nekas man inträde till framtida matcher, och därmed har föreningarna (och fotbollen) ett problem mindre att tänka på.

Hur ska man då gå till väga för att få igenom ett sånt här regelverk? Troligen finns det föreningar som är beredda att driva detta inom SEF och skriva en motion till Svenska fotbollförbundets Representantskap. Föreningarna kan behöva uppmuntran för att göra det, så hör gärna av er till dem om ni tycker att förslaget är bra. Om en motion skulle skrivas är det bästa sättet som supporter att påverka att i sin tur motionera om stöd för motionen på årsmötet i den förening som man är medlem i.

Som sagt, det här är ett väldigt ödmjukt förslag. Jag är varken expert på säkerhetsfrågor eller juridik. Jag kan däremot inte undgå att tycka att ett sånt här regelverk skulle vara mycket mer logiskt och konstruktivt än det nuvarande.

(Notera att det här förslaget bara behandlar föreningarnas ansvar för förseelser, och inte vilka dessa förseelser ska vara eller vilka straff som ska vara möjliga. Det är separata frågor som nog bäst behandlas just separat.)

Annonser

Som jag tidigare har nämnt är jag, som de flesta vänner av de demokratiska principerna, motståndare till kollektiva bestraffningar. I svensk lagstiftning är det givetvis förbjudet men Svenska fotbollförbundets regelverk bygger närmast på det. När begreppet ”kollektiv bestraffning” dyker upp i diskussionerna om disciplinnämndens domar gör det ofta det när man har dömt en förening till att spela en match utan publik. I de fallen är det nämligen väldigt tydligt hur kollektivet drabbas. Man bör däremot komma ihåg att alla bestraffningar av föreningarna som grundar sig på en enskild eller ett fåtal supporters förseelser utgör en typ av kollektiv bestraffning. Bötesbeloppen betalas av föreningar som består av medlemmar som kollektivt straffas.

Mitt motstånd mot kollektiva bestraffningar inom fotbollen grundar sig däremot inte bara på principer, utan även på pragmatik. Vart har egentligen regelverket tagit oss i fråga om att bekämpa huliganism på svenska läktare? För att börja utreda det kanske man måste börja med de argument som brukar användas som försvar för det nuvarande regelverket. Det finns två argument som brukar användas.

Det första är att det ska få föreningarna att ”ta tag i problemen”. De som är anhängare av denna tes brukar grunda det på en stor portion av okunskap vad gäller föreningarnas arbete i frågan. På matchdagar läggs stora resurser på säkerhetsarbete av de föreningar som drabbas av problemet. AIK och Djurgården lägger ner mellan fyra och fem miljoner per år. I majoriteten av fallen som föreningarna straffas för har disciplinnämnden inte heller haft något att anmärka på vad gäller säkerhetsarbetet. Det stöds även av det faktum att de myndigheter som har till uppgift att övervaka arrangemang i stil med fotbollsmatcher inte har haft några anmärkningar på stockholmsklubbarna under 2000-talet, trots de många bestraffningarna under perioden.

Bara genom att utgå från logik kan man se hur fel antagandet är. Vad skulle till exempel AIK ha gjort för att undvika knallskotten som kastades i Södertälje? Visitationen som skulle krävas skulle ha antagit flygplatsliknande dimensioner. Vad skulle Djurgården ha gjort för att se till att en person inte skulle slå till Assyriskas Andi Toompuu 2009? Där hade polisen vägrat DIF att sätta upp staket och lagstiftningen skulle inte tillåta användandet av säkerhetsvakterna för att hålla tillbaka en planinvasion i det läget (enligt supporterpolis Hans Löfdahl i en TV-debatt 2009).  När SvFF bestraffar föreningar i sådana här fall gör man alltså det trots att man inte kan påvisa fel. Det frångår de grundläggande principerna i ett rättssamhälle där den som är utan skuld går fri.

Eftersom föreningens säkerhetsarbete inte tas i beaktning när disciplinnämnden delar ut sina straff skapar det dessutom inget incitament att bedriva ett bra säkerhetsarbete. Tvärtom är det egentligen fördelaktigt för en förening att hålla sig till en lägstanivå när det gäller säkerhet, och därmed hålla nere utgifterna. Det är ju ändå så att hur mycket resurser man än lägger ner kan man inte garantera att ingen förseelse kommer att ske (i amerikansk fotboll finns det lika många försvarande spelare som det finns anfallande men det görs ändå touchdown i varje match). Varför ska man då lägga ner mer resurser än vad som uttryckligen krävs av myndigheterna?

Förutom det rena säkerhetsarbetet läggs även resurser på förebyggande arbete genom samhällsnyttiga program, till exempel Djurgårdsandan och AIK-stilen. Dessutom är det föreningarna som driver på får större befogenheter för att kunna motverka problemet. Man tar även avstånd från alla typer av våldsinslag så fort de sker. Uppfattningen om att de inte gör det verkar vara helt greppat från luften.

Det andra argumentet är att det ska vara avskräckande för supportrarna, så att de inte vågar begå några förseelser. Det första som bör sägas är att majoriteten av supportrarna skulle sköta sig ändå. Det är en försvinnande liten del av fotbollspubliken som är inblandade i de våldsamheter som medierna skriver spaltmeter om. Om man tar Malmö FF som exempel har de hittills under säsongen 2011 haft ett publiksnitt på 15 820. En ur skaran angrep Helsingborgs målvakt, och ett stort straff är därför att vänta för MFF. Han utgör alltså 0,006 % av publiksnittet men hans handlingar kommer vara hela grunden för bestraffningen av föreningen.

Hans exempel är också det bästa för min huvudsakliga pragmatiska kritik mot regelverket, nämligen att det bevisligen inte fungerar. Om syftet är avskräckning kan man bara kallt konstatera att syftet inte uppnås, eftersom vissa inte lär sig. Gärningsmannen i Malmö bör rimligtvis ha känt till det som hände nästan exakt en månad tidigare, när knallskott från läktarplats ledde till att matchen mellan Syrianska och AIK avbröts och AIK senare dömdes till förlust med 0-3. Hjälpte det honom i sitt tankearbete innan han själv (som det verkar) kastade ett knallskott och sedan angrep en spelare? Det uppenbara svaret är nej. Eftersom det är sådan kort tidsrymd mellan de två matcherna (Syrianska-AIK och MFF-Helsingborg) är det ett väldigt tydligt exempel, men det gäller egentligen i samtliga fall av bestraffningar från disciplinnämnden. Alla vet vad som gäller (förutom när det gäller svordomar där röran är total) men det kommer alltid att finnas sådana som inte bryr sig. Därför är bestraffningarna helt meningslösa.

Einstein definierade galenskap som att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat, och förbundet har levt upp till den definitionen mer och mer för varje år som har gått. Däremot kanske en viss ljusning kan skönjas i Lagrells uttalande angående vandaliseringen av förbundets kansli på Råsunda:

Om vi inte ens kan skydda vår nationalarena vad kan då klubbarna göra?

 

Det är en välkommen insikt, och den kommer inte en dag för tidigt. Med den i ryggen kan man kanske slutligen komma ifrån det kontraproduktiva system som vi har haft hittills. Hur skulle då ett nytt regelverk kunna se ut? Det ber jag om att få återkomma till i ett senare inlägg.

Uppdatering: Läs förslaget på nytt regelverk här.