Som jag tidigare har nämnt är jag, som de flesta vänner av de demokratiska principerna, motståndare till kollektiva bestraffningar. I svensk lagstiftning är det givetvis förbjudet men Svenska fotbollförbundets regelverk bygger närmast på det. När begreppet ”kollektiv bestraffning” dyker upp i diskussionerna om disciplinnämndens domar gör det ofta det när man har dömt en förening till att spela en match utan publik. I de fallen är det nämligen väldigt tydligt hur kollektivet drabbas. Man bör däremot komma ihåg att alla bestraffningar av föreningarna som grundar sig på en enskild eller ett fåtal supporters förseelser utgör en typ av kollektiv bestraffning. Bötesbeloppen betalas av föreningar som består av medlemmar som kollektivt straffas.

Mitt motstånd mot kollektiva bestraffningar inom fotbollen grundar sig däremot inte bara på principer, utan även på pragmatik. Vart har egentligen regelverket tagit oss i fråga om att bekämpa huliganism på svenska läktare? För att börja utreda det kanske man måste börja med de argument som brukar användas som försvar för det nuvarande regelverket. Det finns två argument som brukar användas.

Det första är att det ska få föreningarna att ”ta tag i problemen”. De som är anhängare av denna tes brukar grunda det på en stor portion av okunskap vad gäller föreningarnas arbete i frågan. På matchdagar läggs stora resurser på säkerhetsarbete av de föreningar som drabbas av problemet. AIK och Djurgården lägger ner mellan fyra och fem miljoner per år. I majoriteten av fallen som föreningarna straffas för har disciplinnämnden inte heller haft något att anmärka på vad gäller säkerhetsarbetet. Det stöds även av det faktum att de myndigheter som har till uppgift att övervaka arrangemang i stil med fotbollsmatcher inte har haft några anmärkningar på stockholmsklubbarna under 2000-talet, trots de många bestraffningarna under perioden.

Bara genom att utgå från logik kan man se hur fel antagandet är. Vad skulle till exempel AIK ha gjort för att undvika knallskotten som kastades i Södertälje? Visitationen som skulle krävas skulle ha antagit flygplatsliknande dimensioner. Vad skulle Djurgården ha gjort för att se till att en person inte skulle slå till Assyriskas Andi Toompuu 2009? Där hade polisen vägrat DIF att sätta upp staket och lagstiftningen skulle inte tillåta användandet av säkerhetsvakterna för att hålla tillbaka en planinvasion i det läget (enligt supporterpolis Hans Löfdahl i en TV-debatt 2009).  När SvFF bestraffar föreningar i sådana här fall gör man alltså det trots att man inte kan påvisa fel. Det frångår de grundläggande principerna i ett rättssamhälle där den som är utan skuld går fri.

Eftersom föreningens säkerhetsarbete inte tas i beaktning när disciplinnämnden delar ut sina straff skapar det dessutom inget incitament att bedriva ett bra säkerhetsarbete. Tvärtom är det egentligen fördelaktigt för en förening att hålla sig till en lägstanivå när det gäller säkerhet, och därmed hålla nere utgifterna. Det är ju ändå så att hur mycket resurser man än lägger ner kan man inte garantera att ingen förseelse kommer att ske (i amerikansk fotboll finns det lika många försvarande spelare som det finns anfallande men det görs ändå touchdown i varje match). Varför ska man då lägga ner mer resurser än vad som uttryckligen krävs av myndigheterna?

Förutom det rena säkerhetsarbetet läggs även resurser på förebyggande arbete genom samhällsnyttiga program, till exempel Djurgårdsandan och AIK-stilen. Dessutom är det föreningarna som driver på får större befogenheter för att kunna motverka problemet. Man tar även avstånd från alla typer av våldsinslag så fort de sker. Uppfattningen om att de inte gör det verkar vara helt greppat från luften.

Det andra argumentet är att det ska vara avskräckande för supportrarna, så att de inte vågar begå några förseelser. Det första som bör sägas är att majoriteten av supportrarna skulle sköta sig ändå. Det är en försvinnande liten del av fotbollspubliken som är inblandade i de våldsamheter som medierna skriver spaltmeter om. Om man tar Malmö FF som exempel har de hittills under säsongen 2011 haft ett publiksnitt på 15 820. En ur skaran angrep Helsingborgs målvakt, och ett stort straff är därför att vänta för MFF. Han utgör alltså 0,006 % av publiksnittet men hans handlingar kommer vara hela grunden för bestraffningen av föreningen.

Hans exempel är också det bästa för min huvudsakliga pragmatiska kritik mot regelverket, nämligen att det bevisligen inte fungerar. Om syftet är avskräckning kan man bara kallt konstatera att syftet inte uppnås, eftersom vissa inte lär sig. Gärningsmannen i Malmö bör rimligtvis ha känt till det som hände nästan exakt en månad tidigare, när knallskott från läktarplats ledde till att matchen mellan Syrianska och AIK avbröts och AIK senare dömdes till förlust med 0-3. Hjälpte det honom i sitt tankearbete innan han själv (som det verkar) kastade ett knallskott och sedan angrep en spelare? Det uppenbara svaret är nej. Eftersom det är sådan kort tidsrymd mellan de två matcherna (Syrianska-AIK och MFF-Helsingborg) är det ett väldigt tydligt exempel, men det gäller egentligen i samtliga fall av bestraffningar från disciplinnämnden. Alla vet vad som gäller (förutom när det gäller svordomar där röran är total) men det kommer alltid att finnas sådana som inte bryr sig. Därför är bestraffningarna helt meningslösa.

Einstein definierade galenskap som att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat, och förbundet har levt upp till den definitionen mer och mer för varje år som har gått. Däremot kanske en viss ljusning kan skönjas i Lagrells uttalande angående vandaliseringen av förbundets kansli på Råsunda:

Om vi inte ens kan skydda vår nationalarena vad kan då klubbarna göra?

 

Det är en välkommen insikt, och den kommer inte en dag för tidigt. Med den i ryggen kan man kanske slutligen komma ifrån det kontraproduktiva system som vi har haft hittills. Hur skulle då ett nytt regelverk kunna se ut? Det ber jag om att få återkomma till i ett senare inlägg.

Uppdatering: Läs förslaget på nytt regelverk här.

Annonser

Paragrafryttare

Publicerat: 4 juni, 2011 i Fallbeskrivningar

Som jag redan har skrivit om finns det en stor risk att föreningarna kommer att känna sig tvingade att censurera sina egna supportrar, eftersom de omöjligen kan veta var SvFF:s gräns går. Den tesen känns bekräftad av Lagrells senaste uttalande när han intervjuades av Aftonbladet:

I anmälan mot AIK nämns också en banderoll från samma match. Den lydde ”en jävinstans med beslut utan substans – Disciplinnämnden”. Vad anser du om den punkten i anmälan?

– Jag har sett många banderoller som varit elaka och lett litegrann åt det. Här måste man titta på vad som står och vad föreningen gör. Men för mig är säkerheten det viktigaste, säger Lagrell.

Notera att han alltså säger att man ska titta på vad föreningen gör. Man kan väl förmoda att han menar att föreningen förväntas ingripa mot banderoller som går över den aldrig definierade gränsen. När man tidigare bötfällde Djurgården för ramsor riktade mot domaren togs ingen hänsyn till om föreningen gjorde något mot det. Det kan bero på att det Lagrell talar om kanske inte är den regel som DIF straffades enligt, utan det kan handla om 3 kap 12§ i tävlingsbestämmelserna. Den lyder:

Spelare, föreningsföreträdare eller funktionär som offentligen i tal eller skrift eller på annat sätt allvarligt misskrediterar FIFA, UEFA, SvFF och till SvFF anslutna organisationer kan ådömas straffavgift eller anmälas till bestraffning enligt 14 kap. RF:s stadgar.

”Föreningsföreträdare” har betydelsen ledare inom föreningen. Det ska alltså inte blandas ihop med ”supportrar”, som i tävlingsbestämmelserna kallas just ”supportrar”. Det framgår också tydligt i den artikel som förbundet skrev när regeln antogs (vilket man gjorde samtidigt som den beryktade 3 kap 8 §) där man istället använde ordet ”ledare”. Om det är den paragrafen Lagrell hänvisar till kanske även den är under omtolkning. Detta på ett sätt som innebär att det inte bara är så att föreningsföreträdare inte får ”allvarligt misskreditera” SvFF och dess organisationer, utan de ska också ingripa mot sådant från supportrarnas sida för att undgå bestraffning. Eftersom föreningarna omöjligen kan veta vad som faller under ”allvarlig misskreditering” finns det en väldig risk att alla kritiska yttringar mot förbundet och disciplinnämnden censureras av dem.

Om förbundet hade som mål att slå ner all kritik kan de nu ha lyckats.

Tillägg: Man måste ju gilla tävlingskommiténs ordförande Gerhard Sager när han hävdar att Sverige är det enda land i världen där det förekommer ramsor riktade mot domaren. Här har vi bara ett par exempel.

Censur på entreprenad

Publicerat: 3 juni, 2011 i Fallbeskrivningar

SvFF har publicerat en kort artikel på sin hemsida där Khennet Tallinger försöker förklara beslutet att bestraffa DIF för kränkning. Att kränkningar ”är ett klart brott mot TB” har redan konstaterats vara felaktigt. Nu lägger han även till att ”Varje fall är unikt och kan inte jämföras med något tidigare beslut.”

Det vi alltså har här är en disciplinnämnd som tolkar om pargrafer helt utan sammanhang, och som dessutom enligt egen utsago inte erkänner någon typ av prejudicering. I en rättsstat är annars tydliga lagar och frånvaro av godtycklighet i rättskipning genom prejudicering något man strävar efter, men SvFF har inte det förstnämnda, och förkastar alltså totalt det sistnämnda.

Nu, när mediedrevet har vänts mot förbundet, verkar det som att i alla fall AIK kommer att bli friade (om man utgår från vad förbundsrepresentanter har sagt). Det garanterar däremot absolut ingenting om framtida fall, eftersom inga domar är prejudicerande. Resultatet kan även bli total självcensur från klubbarnas sida när supportrar till exempel använder sig av kritiska banderoller (vilket vi lär se många av den närmaste tiden), eftersom de inte kan vara säkra på om de blir bötfällda eller inte. Kom ihåg att Djurgården efter beslutet om tomma läktare 2009 valde att inte ens släppa in journalister eller den egna styrelsen eftersom man inte visste hur förbundet skulle reagera.

Förbundet tvår sina händer nu, men vägen är öppen för en orwellisk utveckling på svenska läktare.

Förbundsalgebra

Publicerat: 2 juni, 2011 i Fallbeskrivningar

Efter händelserna i derbyt mellan Malmö FF och Helsingborg väntas nu bestraffning från disciplinnämnden. Här ska jag göra ett försök att räkna ut vad straffet ”borde” bli. Det bör sägas direkt att jag vänder mig emot alla typer av kollektiv bestraffning (något som jag med all säkerhet kommer att återkomma till i senare inlägg). Det är rättsvidrigt, ologiskt och helt och hållet meningslöst. Poängen med uträkningen är att det skulle vara väldigt intressant om den skiljer sig på ett betydande sätt från vad disciplinnämnden kommer fram till. Godtyckligheter i bedömningarna av straffvärde från deras sida har många reagerat på.

Händelserna i Malmö kan sättas i punktform så här:

  1. Ett knallskott kastades in på planen vilket skadade en spelare.
  2. En supporter beträdde planen och angrep samma spelare.
  3. Matchen avbröts och återupptogs inte.

För att bedöma straffvärdet i detta finns det inte mycket att hämta i SvFF:s tävlingsbestämmelser. Istället får man titta på tidigare domar för att se praxis. Vi tar det punkt för punkt:

  1. 2008 fick AIK:s målvakt Tomi Maanoja en fyrverkeripjäs kastad på sig. Detta ledde till att Hammarby blev dömda till att spela nästa derby med tom klacksektion.
  2. Här kan exemplet DIF – Assyriska 2009 med fördel användas. Där blev domen att Djurgården skulle spela en match utan publik och betala 100 000 kronor i böter (efter överklagan till Riksidrottsnämnden). Här föreligger det däremot en väsentlig skillnad mellan händelserna. I Malmö-fallet var den en enskild supporter som beträdde spelplanen, medan händelsen på Stockholms stadion skedde under en publikinvasion. Hur vet man hur stor del av straffet 2009 som berodde på publikinvasionen? Lösningen skulle kunna vara att dra av de 85 000 i böter som AIK fick för den publikinvasion som skedde veckan innan på Gamla Ullevi. Där har man däremot problemet att andra förseelser kopplade till pyroteknik straffas i samma dom. Dessa brukar rendera i bötesbelopp på omkring 25 000 kronor (med stora variationer), så vi drar av det för att få ett hum om boten för invasionen.
  3. Här är praxis väldigt aktuellt, nämligen matchen Syrianska-AIK 2011, där man kom fram till att matchen inte skulle spelas om och resultatet skulle bestämmas till 3-0 till Syrianska.

Resultatet ser alltså ut så här: Tom klacksektion i nästa högriskmatch + en match helt utan publik + 40 000 i böter + förlust med 3-0 i den aktuella matchen.

Den här uträkningen är däremot godtycklig, eftersom den grundar sig på godtyckliga domar från disciplinnämnden. Matar man in andra värden från andra domar får man andra resultat, trots att förseelserna är desamma. Man kan till och med hävda att Malmö FF inte ska ha något straff alls eftersom de inte var rådiga över situationen, vilket disciplinnämnden tidigare har friat för i en dom 2005. Den domen skulle jag stödja, för man kan verkligen fråga sig vad MFF skulle kunna ha gjort för att undvika händelserna (främst knallskottet). Vad straffet till slut blir avgörs nog av en tärning hos disciplinnämnden.

Historien om paragraf 8

Publicerat: 2 juni, 2011 i Fallbeskrivningar

Djurgården har redan fått sitt straff för att supportrarna kallade domaren för ”hora”. Nu är även AIK under utredning för tillrop som ”domarjävel”, ”SvFF – fotbollsmördare” och den mycket sakliga banderollen ”En jävinstans med beslut utan substans – Disciplinnämnden”. Hur gick det till när Svenska fotbollförbundet lyckades bestraffa företeelser som har funnits på svenska läktare i många år? Här är hela historien från början.

Året är 2006. SvFF genomför en kampanj som heter ”Ge rasismen rött kort”. I samma veva införs paragraf 8 i SvFF:s tävlingsbestämmelsers tredje kapitel. Den ska skydda mot diskriminering med anspelning på ”ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller religion”.

I artikeln som skrevs på förbundets hemsida när regeln antogs framgår det tydligt att det är just diskriminering som ska tas itu med i den paragrafen. Att alla typer av förolämpningar (som ”domarjävel”) skulle täckas av paragrafen borde rimligtvis ha nämnts om det var syftet med den nya regeln, inte minst eftersom det är ofantligt mycket vanligare än rasism på svenska läktare. (I artikeln nämna även en annan ny paragraf, om misskreditering av fotbollens organisationer, men den har inget med saken att göra eftersom enbart spelare, ledare och funktionärer kan bryta mot den)

Vi spolar fram till 2011. Anton Hysén blir den första öppet homosexuella elitfotbollsspelaren. TT skriver då en artikel som uppmärksammar att sexuell läggning inte skyddas av paragrafen. Den initiala reaktionen från förbundet är att säga att det inte behövs, eftersom det faller under ”osportsligt uppträdande”. Man medger alltså då att det är just de grupperna som nämns i paragrafen som är skyddade av den, och inte andra. Samma dag tolkar man däremot helt om paragrafen till att handla om alla typer av kränkningar.

Det råkar nämligen vara så att paragrafen är slarvigt skriven och kan, om man vill, tolkas som ett skydd mot alla typer av kränkningar. Allt som angivits tidigare tyder dock på att paragrafen aldrig var ämnad att tolkas så. Hur som helst menar förbundet nu att man har ryggen fri när det gäller kränkningar av homosexuella.

För att undvika fullständigt kaos tolkar man även in att endast kränkning av ”enskilda spelare, lag, domare eller andra funktionärer” kan straffas. Detta har inget som helst stöd i paragrafen, hur mycket man än vänder och vrider på den. Det är ett bra exempel på hur lite hänsyn förbundet tar till sina egna regler.

Det vi nu ser är alla bieffekter omtolkningen har fått. Den mest skamliga är kanske att en regel som skulle skydda minoriteter från diskriminering har kapats av förbundet för att slå ner all typ av kritik. Att hävda att reglerna står säkert på demokratisk grund eftersom klubbarna har godkänt dem går inte heller längre, eftersom disciplinnämnden helt frångår den andemening som gällde när regeln kom till.